Internationellt arbete

Ekologisk hållbarhet

När det gäller världens miljömässiga hållbara utveckling är äldre trender fortfarande högaktuella. Därför lyfts de fyra hållbarhetsprinciperna, begreppet för hållbar utveckling och de planetära gränserna fram.

Definitionen av hållbar utveckling

1987 skrev Världskommissionen för miljö och utveckling en rapport på uppdrag av FN. Kommissionen leddes av den tidigare norska statsministern Gro Harlem Brundtland, och därför kallas den allmänt för Brundtlandrapporten. Rapporten redogjorde för sambandet mellan ekonomisk utveckling samt miljöförstöring och enade världens miljörörelser genom att etablera begreppet hållbar utveckling, som den amerikanske författaren och miljövetaren Lester Browns introducerat, globalt:

En hållbar utveckling tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov.”

Uppgiften som kommissionen stod inför var att utarbeta förslag till långsiktiga miljöstrategier för en hållbar utveckling som sedan skulle fungera som det överordnade målet för miljöarbetet.

Brundtlandskommissionen beskriver en hållbar utveckling som en utveckling där vi tillgodoser mänskliga behov idag på ett sätt som inte hindrar kommande generationer från att tillgodose sina behov. I rapporten hävdar kommissionen att hållbar social utveckling och ekonomisk tillväxt är omöjligt att uppnå om miljön ödeläggs och naturresurserna överexploateras. Utveckling och tillväxt behöver därför ta hänsyn till miljöns villkor[1].

Trots att det är snart 30 år sedan kommissionen skrev sin rapport och påpekade omöjligheten med ekonomisk tillväxt utan ett flerdimensionellt perspektiv på hållbar utveckling, är det alltså först det senaste decenniet som allt fler starka röster har höjts för att kommissionen faktiskt har haft rätt hela tiden.

De fyra hållbarhetsprinciperna

Kommissionen enades också om följande fyra hållbarhetsprinciper som redogör för vad vi har lyckats åstadkomma när vi har ett hållbart samhälle;

I det hållbara samhället utsätts inte naturen för systematisk….

  1. koncentrationsökning av ämnen som utvinns ur berggrunden (t ex fossil kol och tungmetaller)

För att gå mot en hållbar utveckling måste vi systematiskt ersätta vissa mineraler som är sällsynta i naturen med sådana som det finns rikligt av, använda alla gruvframställda material effektivt och systematiskt minska vårt beroende av fossila bränslen.

  1. koncentrationsökning av ämnen som produceras i samhället (t ex NOx, hormonstörande ämnen)

För att gå mot en hållbar utveckling måste vi systematiskt ersätta vissa svårnedbrytbara och onaturliga ämnen med de som normalt förekommer rikligt eller bryts ned lättare i naturen. Vi måste också effektivt använda alla ämnen som produceras av samhället och släppa ut dem i en takt som inte överbelastar naturens balanserande förmåga.

  1. undanträngning av den fysiska basen för jordens naturliga kretslopp och biologiska mångfald. (t ex från trafikinfrastruktur, skogsskövling, överfiske)

För att gå mot en hållbar utveckling får vi endast använda resurser från välbalanserade ekosystem. Vi måste systematiskt använda både resurser och mark på ett produktivt och effektivt sätt samt iaktta försiktighet i alla typer av ändringar i naturen, t.ex. förändrad markanvändning.

Och, i det samhället hindras inte människor systematiskt..

  1. från att tillgodose sina behov (t ex via missbruk av politisk och ekonomisk makt)

Vi behöver tillsammans se till att skapa och stödja åtgärder och strategier som raserar de hinder som undergräver människors förmåga att tillgodose sina grundläggande mänskliga behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillgodose sina. Dessa kan exempelvis vara osäkra arbetsförhållanden, löner som inte går att leva på, slösaktig resursförbrukning, politiskt och ekonomiskt maktmissbruk med mera[2].

Planetära gränser

Planetära gränser är ett koncept utvecklat av tjugoåtta framstående internationella forskare under ledning av Johan Rockström som är chef vid Stockholm Resilience Centre, vilket är ett tvärvetenskapligt institut för forskning kring socio-ekologiska system där människa och natur studeras som en helhet.

Forskargruppen tog år 2009 fram nio olika planetära gränsvärden över hur mycket mänsklig aktivitet jorden klarar av. Om gränsvärdena överskrids kan det leda till katastrofala miljöförändringar. För att undvika förödande miljöförändringar måste mänskligheten hålla sig inom definierade ramar för de nio biofysiska planetära processerna enligt Rockström.

Under 2015 har de planetära gränserna uppdaterats, och mer information om vilka de är, hur tillståndet ser ut, och vad som mäts kan du hitta här. Sidan är på engelska.

[1] http://www.fn.se/fn-info/vad-gor-fn/utveckling/hallbar-utveckling-/
[2] http://www.okakademi.se/niva-1/de-fyra-hallbarhetsprinciperna

Social hållbarhet

För att beskriva grundförutsättningar för arbetet med social hållbarhet presenteras FN:s milleniemål och dess status samt delar av folkrätten i form av mänskliga rättigheter och barnkonventionen.

FN:s milleniemål

Millenniemålen kom till efter millennietoppmötet i FN:s högkvarter i New York 2000. Syftet med toppmötet var att rikta uppmärksamhet mot utsatta människors behov runt om i världen. De är åtta mätbara mål som handlar om att förbättra livet för världens fattiga. Målen är satta på global basis och basåret för all statistik är 1990. Samtliga av FN:s 193 medlemsstater har kommit överens om att målen ska vara uppnådda senast 1 januari 2016[1].

Hur går arbetet med milleniemålen?

Mål 1. Halvera jordens fattigdom och hunger Den extrema fattigdomen har halverats sedan 1990 och andelen människor som försöker överleva på mindre än 1,25 dollar om dagen har sjunkit från 47 till 24 procent.

Mål 2. Se till att alla barn får gå i grundskola Nio av tio barn börjar grundskolan och 90 procent av de som börjar slutför sin utbildning. Stora framsteg har gjorts i Afrika söder om Sahara där skolinskrivningen har ökat från 58 till 76 procent mellan 1999 och 2010.

Mål 3. Öka jämställdheten mellan män och kvinnor Målet om jämställdhet i skolan är uppnått genom att det idag börjar ungefär lika många flickor som pojkar i grundskolan. Andelen kvinnliga parlamentariker har ökat, men fortfarande är cirka 80 procent av världens parlamentariker män.

Mål 4. Minska barnadödligheten Antalet barn som dör innan sin femte födelsedag har minskat från över 12 miljoner 1990 till 7,6 miljoner 2010. Det innebär att över 13 000 färre barn dog varje dag 2010, jämfört med 1990.

Mål 5. Förbättra mödrahälsan Mödradödligheten har nästan halverats sedan 1990, men det är långt kvar till det uppsatta målet.

Mål 6. Stoppa spridningen av HIV och AIDS Tillgång till bromsmediciner mot hiv/aids har ökat kraftigt vilket gör att allt färre dör i sjukdomen. Däremot är antalet som lever med hiv 34 miljoner och har aldrig varit högre än nu då sjukdomen fortfarande sprids relativt snabbt. Dödsfallen i malaria har minskat med 25 procent sedan 1990 och även tuberkolos är på tillbakagång.

Mål 7. Säkra en hållbar utveckling Delmålet om vatten är uppnått och sedan 1990 har 2 miljarder fler människor fått tillgång till rent dricksvatten. 2,5 miljarder människor saknar dock fortfarande drägliga sanitära förhållanden. Utsläppen av växthusgaser fortsätter att öka och ligger idag nära 40 procent högre än 1990.

Mål 8. Öka samarbetet kring bistånd och handel Endast fem länder lever upp till löftet om att avsätta minst 0,7 procent av sin BNI till bistånd och Sverige är ett av dessa. Biståndsnivån faller dessutom för första gången på över tio år. Utvecklingsländernas skuldbörda har däremot minskat samtidigt som deras del i världshandeln har ökat.[2]

 

Vad behöver världen göra för att uppnå milleniemålen till 1 januari 2016? Mycket har blivit bättre, men klyftorna mellan rika och fattiga länder ökar. Under de senaste årtiondena har majoriteten av världens länder utvecklats i en positiv riktning. Medellivslängden har ökat, fler människor har fått tillgång till rent dricksvatten och allt fler länder är demokratier. Det råder dock hinder för fortsatta framsteg. Över 26 miljoner människor är på flykt i sina egna länder, hungern i världen har brett ut sig istället för att minska och utsläppen av koldioxid från fossila bränslen fortsätter att öka och är i dag mer än 40 procent högre än utsläppsnivån 1990.

För att vi ska nå målen måste alla länder ta sitt ansvar för en gemensam positiv utveckling i världen. De rika länderna, däribland Sverige, kan bidra till en positiv utveckling genom att;

  • förbättra handelsvillkoren.
  • öka biståndet.
  • se till att modern teknik och forskning också är tillgänglig för fattiga människor.

Sammanfattningsvis är investeringar i exempelvis hälsa och utbildning idag en förutsättning för framsteg om fem, tio och ibland till och med tjugofem år. Därför ska kampen mot fattigdom framförallt ses som ett långsiktigt arbete.

Mänskliga rättigheter

Den 10 december 1948 antog FN:s generalförsamling en allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna som innehåller 30 artiklar och är en del av folkrätten. Rättigheterna är universella och slår fast att alla människor är födda fria, lika i värdighet samt har samma rättigheter.  Därigenom gäller de mänskliga rättigheterna för samtliga människor oavsett etnisk tillhörighet, hudfärg, kön, språk, religion, sexuell läggning, politisk uppfattning eller social ställning. De mänskliga rättigheterna reglerar relationen mellan statsmakten samt individen och fastställer samtidigt vissa skyldigheter som staten har gentemot individen.

Ett konkret exempel på hur de mänskliga rättigheterna faktiskt används är ätt länder som vill söka medlemskap i EU möter krav på respekt för grundläggande mänskliga rättigheter.[3]

Hur arbetar Sverige med de mänskliga rättigheterna? Ansvaret för att de mänskliga rättigheterna inte kränks vilar på regeringen och den statliga samt kommunala förvaltningen. Även andra aktörer, t.ex. inom det civila samhället, bidrar till arbetet med att skydda och främja de mänskliga rättigheterna i Sverige och internationellt.

Arbetet med mänskliga rättigheter pågår i olika former på Regeringskansliets samtliga departement och är en viktig aspekt av allt från lagstiftningsprocesser till internationell samverkan. I syfte att ta ett samlat grepp om frågor gällande mänskliga rättigheter på nationell nivå och arbeta systematiskt för det långsiktiga målet har regeringen beslutat om två nationella handlingsplaner för de mänskliga rättigheterna. Handlingsplanerna har avsett perioderna 2002-2004 och 2006-2009.

I samband med den andra nationella handlingsplanen för mänskliga rättigheter inrättades också Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige. Delegationen, som var verksam 2006-2010, hade uppdraget att stödja statliga myndigheter, kommuner och landsting i deras verksamheter. Uppdraget bestod även av att lämna förslag om hur fortsatt stöd kan erbjudas till den offentliga sektorn i arbetet med dessa frågor.

Under våren 2011 inleddes arbetet med att ta fram regeringens tredje handlingsplan för mänskliga rättigheter i Sverige. Som en del av arbetet med den senaste handlingsplanen har Arbetsmarknadsdepartementet genomfört en samrådsprocess med en bred krets av aktörer som berörs av frågorna. Ett annat viktigt underlag för arbetet med handlingsplanen är de synpunkter och rekommendationer som internationella övervakningsorgan har framfört om situationen för mänskliga rättigheter i Sverige. En sammanställning av dessa synpunkter hittar du på: http://www.manskligarattigheter.se/sv/vem-gor-vad/sverige.

I samband med att den kommunala förvaltningen är en instans som bär ansvaret för att förhindra att de mänskliga rättigheterna kränks berörs Helsingborgs stad av ansvaret och utvecklingen av dessa rättigheter.

Barnkonventionen

Barnkonventionen är en del av folkrätten och innehåller bestämmelser om mänskliga rättigheter för barn. 193 länder har skrivit under och förbundit sig att följa reglerna och Sverige skrev under barnkonventionen 1990. Konventionen innehåller 54 artiklar som alla är lika viktiga och utgör en helhet. Artikel 2, 3, 6 och 12 kallas för de fyra huvudprinciperna, vilka är vägledande principer som alltid ska beaktas när det handlar om barn:

  • Alla barn har samma rättigheter och lika värde.
  • Barnets bästa ska beaktas vid alla beslut som rör barn.
  • Alla barn har rätt till liv och utveckling.
  • Alla barn har rätt att uttrycka sin mening och få den respekterad.

Staterna som ratificerat konventionen rapporterar till FN:s barnrättskommitté i Genève. Sverige har hittills lämnat fyra rapporter.

Barnkonventionen är juridiskt bindande för Sverige, men gäller inte som svensk lag. Det innebär att konventionen inte har samma status som andra svenska lagar. Därigenom avfärdas den av många myndigheter och politiker i landet.[4]

 

Hur går arbetet med barns rättigheter i Sverige? Sverige har lovat att göra sitt allra bästa för att det som står i barnkonventionen ska bli verklighet. Allas barns och ungas rättigheter ska respekteras överallt i samhället, varje dag. Fredrik Malmberg är barnombudsman i Sverige och hans uppdrag består av att se till att Sveriges egna lagar och regler stämmer överens med rättigheterna i barnkonventionen. Han pratar ofta med dem som bestämmer, till exempel barnministern, om hur Sverige kan bli bättre på att följa barnkonventionen.[5]

Fredrik Malmberg tillträdde i november 2008 och regeringen beslöt, under våren 2014, att förlänga hans förordnande som barnombudsman med tre år.

Många av de förslag till förändring som Barnombudsmannen har fört fram i sina årsrapporter de senaste åren håller nu på att förverkligas. I rapporterna har barn med erfarenhet bidragit med viktiga råd till regeringen. En av sakerna som har lyfts fram i rapporterna är vikten av att regelbundet lyssna på barn i familjehem och att göra socialtjänsten mer tillgänglig för barn genom att utveckla en barntjänst.

På myndighetens förslag beslutade regeringen om den utredning som nu ser över hur rättigheterna kan stärkas för barn som är i tvångsvården. I nuläget genomförs även en utredning gällande om barnkonventionen kan bli svensk lag.[6]

FN:s barnrättskommittés rekommendationer till Sverige Nedan följer områden där FN:s barnrättskommittén anser att Sverige behöver förbättra sig för att leva upp till barnkonventionens bestämmelser:

  • Barnkonventionen bör får ställning som svensk lag.
  • Barnombudsmannen bör får mandat att utreda individuella klagomål från barn.
  • Alla barn i Sverige måste skyddas mot diskriminering.
  • Gömda barn och papperslösa barn bör får rätt till utbildning.
  • Papperslösa barn ska ha rätt till sjukvård.
  • Det är viktigt att barnets bästa verkligen utreds och bedöms i asylprocessen.
  • Förebygga självmord bland barn och öka insatserna för att förbättra barns psykiska hälsa.
  • Barnkonventionen bör skrivas in i läroplanen.
  • God man för ensamkommande barn bör utses inom 24 timmar.
  • Regler vid familjeåterförening bör inte strida mot barnkonventionen (med anledning av försörjningskravet).
  • Stärka skyddet för barn som är utsatta för människohandel.
  • Se över lag och praxis när det gäller isolering av barn placerade på institution.

Tillbaka

[1] http://www.millenniemalen.nu/malen-2/sa-kom-malen-till/
[2] http://www.millenniemalen.nu/malen-2/
[3] http://www.manskligarattigheter.se
[4] http://unicef.se/barnkonventionen
[5] http://www.barnombudsmannen.se/for-barn-och-unga/om-barnkonventionen/artiklar-om-barnkonventionen/sa-har-lever-sverige-upp-till-barnkonvnetionen/
[6] http://www.barnombudsmannen.se/om-oss/om-fredrik-malmberg-barnombudsman/